• Team Wild Things

Tystnad, tvivel och framtidstro

Nu börjar det här året lida mot sitt slut, och är det någon gång som det verkligen har känts välkommet med ett nytt år så är det ju nu. Det här året har varit otroligt jobbigt och någonstans inuti mig känns det som en tröst att man i alla fall inte har varit ensam om att ha det tufft. Jag tror att de allra flesta har fått kämpa med någonting det här året. Och nu får vi tillsammans också försöka blicka framåt.


Det här året har från min sida präglats av en hel del tystnad på sociala medier, och det är så jag gör när jag har det jobbigt eller bara har fullt upp; jag stänger ute världen. Det är som att det första som lämnar mig när livet är en kamp är kreativiteten och inspirationen. Lite som en kropp som drabbas av chock; den stänger av alla funktioner som inte är livsnödvändiga för att med all kraft kunna fokusera på de allra viktigaste organen. Överlevnad och ingenting annat.


Det här året har handlat om det som är allra viktigast i mitt liv; familjen... Zoey och hundarna. Vi har varit i en bubbla, som många gånger har känts lite som ett skyddsrum där vi för tillfället är säkra och kan gömma oss från omvärldens alla faror, men som man också vet att man inte kan stanna i för alltid. Så på ett sätt har corona nog drabbat mig mindre än många andra; jag har ändå känt ett behov av att fly undan lite.


Även om flytten har tagit enormt mycket tid och kraft så har jag ändå känt att jag har kunnat vara mer närvarande med hundarna än på länge. När det kallare vädret äntligen kom har vi börjat dragträna massor, och det har varit min glädje, mitt sätt att bara vara nu och här och njuta av stunden. Vi har tillryggalagt oss allt fler mil och det har fyllt mig med styrka och livsglädje. Vi har också börjat komma i ordning i nya huset och med de nya hundgårdarna. Ju mer vi har landat på nya stället desto fler rutiner har etablerat sig och tillvaron har långsamt fallit på plats, bit för bit. Vi har ännu mycket kvar att göra, men grunden är lagd.


Det här året har handlat om att på djupet reflektera över vad det är jag vill uppnå här i livet, vad det är som gör mig lycklig. Jag har ju länge känt en stark övertygelse om vad det är jag vill här i livet och det är lite som en kompass som alltid pekar norrut. Jag vill ha snö och höga berg, en släde och ett hundspann. Det är lycka för mig. Problemet för mig har alltid varit att det inte är det enda jag vill. Lycka är också att skapa och vara kreativ tillsammans med min tvillingsjäl. Att bara ta mitt pick och pack och flytta är inte så lätt. Att hitta något slags mellanväg skulle vara det ideala, även om det inte är lätt.


Ibland känns det som om livet är en märklig bergochdalbana. Ena stunden kämpar jag för överlevnad, och nästa stund vill jag kämpa för att följa mina drömmar. Det gör mig ärligt talat förvirrad. Hur ska man hantera det? Det är kanske bara att försöka hänga med i svängarna?


Hur som helst, flocklivet börjar återgå lite till det "normala" efter flytten. Vi har äntligen fått upp ett hägn så att hundarna kan få springa och busa utanför hundgårdarna. Det känns faktiskt som att det inte bara är jag och Andreas som trivs bättre här än på andra stället, utan även hundarna. Men det hänger ju säkert ihop. De känner ju av hur vi mår. Och det blir en god cirkel då jag mår bra av att se att de mår bra, såklart. Ja, ni fattar...


Jag har upplevt en tids tvivel och en känsla av att vara vilse. Vad vill jag egentligen? Hur vill jag bo och leva? Men nu när vi har landat lite mer på det nya stället och fått till rutinerna har jag försökt ta några djupa andetag och se livet mer som en resa med olika stopp istället för en transport mot ett givet mål. Det här året har ju i alla fall gett mig en massa erfarenheter av livet och hur oförutsägbart det är.


Så jag säger gott nytt år och ser fram emot den fortsatta resan...



48 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

© 2023 by EK. Proudly created with Wix.com

  • Vit YouTube Ikon
  • Vit Pinterest Ikon
  • Vit Instagram Ikon
  • Facebook