• Team Wild Things

Valpar och unghundar; att ha is i magen

Nadako sänker huvudet och tittar på mig med den där blicken som jag vet så väl vad den betyder. Det är alldeles innan han hoppar upp och hugger tag i min arm. Det gör faktiskt förbaskat ont. Att unghundar gillar att leka hårdhänt har jag varit med om förut, men ingen har bitit så hårt som Nadako. Att ryta åt honom att sluta, eller att tjuta för att det gör ont är helt meningslöst då det triggar beteendet ännu mer. Och han söker ju kontakt. Så jag har i några månader nu visat honom vilken kontakt jag vill att vi ska ha, gosat och gullat med honom när han lugnat ner sig, kliat honom på magen. Och på ett odramatiskt sätt bara visat att jag inte är intresserad av att leka med honom när han bits för hårt. Nu närmar han sig ett år och verkar ha förstått det hela, samtidigt som han har lugnat ner sig lite. Nu kan jag busa lite lugnt med honom utan att han blir allt för uppspelt. Men det har krävts mycket tålamod och en del blåmärken. Jag har dock hela tiden haft tillit till att det kommer att klinga av om jag bara fortsätter på samma spår och visar honom vägen.




Livet har det senaste året kretsat en hel del kring valpar och unghundar här hemma hos oss. Att få vara med från början och följa valparnas resa genom den första tiden i livet har varit en helt fantastisk upplevelse. Det är inte bara det att valpar är enormt söta; det är också extremt intressant att följa varje utvecklingssteg och lära sig mer och mer under resans gång. Hur hjälper vi dessa små krabater att bli trygga och glada vuxna individer? Vad gynnar deras utveckling och vad kan skada den?


Det som blir väldigt tydligt för mig, både med valpar och med unghundar, är deras förmåga att testa ens tålamod. Det är mycket jobb och det tar mycket tid. Valpar som ständigt virvlar runt ens fötter när man försöker förflytta sig inomhus (vet inte hur ofta jag varit på väg att snubbla över de små liven), som ska undersöka precis ALLT som man håller på med. Som ska sno varenda filt, kudde eller klädesplagg man tar i. Det tuggas, kissas och bajsas, väsnas och bits. Och visst kan jag känna frustration ibland, men ALDRIG har jag känt ett behov av att verbalt, psykiskt eller fysiskt korrigera eller bestraffa de små. När frustrationen tränger sig på brukar jag stanna upp och ta ett djupt andetag. Sedan brukar jag ta det för vad det är; det är valpar! Eller unghundar. Eller en bebis för den delen. Även om Zoey är en förhållandevis lätt tjej så har ju även hon sina stunder. Jag tycker att det hjälper att tänka att det här hör till, det är så här det ska vara. Det finns ingen valp som inte tuggar och biter, ingen unghund som inte testar gränser ibland och ingen bebis som inte skriker. Det ska vara jobbigt ibland.

Vi lär oss bäst genom att få vägledning, uppmuntran och en massa kärlek, och vi lär oss också genom modellinlärning. Vi ser hur andra beter sig i olika situationer och tar efter, särskilt från de individer som vi står närmast. Hundar påverkas av hur vi som ägare beter oss. Är vi rädda, arga, stressade? Hanterar vi problem och konflikter genom att vara verbalt och/eller fysiskt hårda? Det gäller att fundera över vilken kultur vi skapar omkring oss.


Och valpar växer och blir tonåringar, vilket kräver ett lite annat typ av tålamod. De har blivit större och starkare, inte nödvändigtvis mer envisa, men med mer eftertanke. Jag tycker att de är både lättare och svårare att ha att göra med än valpar. Lättare för att det inte är samma virvlande runt fötterna och inte lika mycket kiss och bajs inne. De förstår mer av vad man säger och vad man vill. De är svårare för att de kan vara påverkade av hormoner vilket påverkar deras beteende och känsloliv och ibland vet man inte riktigt var man har dem. De har fullt sjå med att hantera sig själva och kan lätt gå upp i stress och "slå över" om det blir för mycket. De försöker hitta sin plats bland de vuxna hundarna och man kan få se sidor hos dem man aldrig sett förut. Jaktlusten väcks så att man inte kan ha dem lösa på samma sätt som tidigare. Samtidigt är det ju så himla kul att få se de små bli äldre och ta mer plats här i världen.


Det gäller väl också att ha lite is i magen tänker jag. Många av de beteenden som kan vara jobbiga hos valpar och unghundar upplever jag försvinner av sig själva. I alla fall utan att man behöver använda sig av en särskild metod för att träna bort det. Det handlar mer om att vara en trygg och stabil förebild. Att vägleda och stötta. Ha tålamod och förståelse.

Istället för att fokusera på hur jag "uppfostrar min valp" kan jag oroa mig för andra saker. Att valpen ska vara med om någonting skrämmande som påverkar den på ett negativt sätt. Att valpen får för mycket eller för lite socialisering och miljöträning, eller att det sker på fel sätt så att det skapar stress och dåliga erfarenheter. Jag tror att det är vanligt att vi överstimulerar våra valpar, för vi vill så mycket med dem. Vi drar med dem på allt möjligt istället för att bara satsa på det här med anknytning och trygghet.


Embla (1 år och 4 månader)


Nadako (snart 1 år)


Kei ( snart 10 mån)


Tetsuo ( snart 10 mån)


Detta med valputveckling är någonting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som jag vill lära mig allt om. Och jag som alltid har haft det här med anknytning som ett av många favoritämnen tycker att det är väldigt intressant att man börjat titta på anknytning mellan hund och ägare och ser samma mönster som inom humanpsykologin. Man har sett att anknytningsstilen hos ägaren påverkar hundens och ägarens relation på liknande sätt som hos föräldrar och barn. Vilken anknytningsstil vi människor har påverkar hur vi hanterar sociala relationer och detta borde ju även kunna gälla för hundar. Jag ser verkligen fram emot mer forskning på den fronten!


51 visningar

© 2023 by EK. Proudly created with Wix.com

  • Vit YouTube Ikon
  • Vit Pinterest Ikon
  • Vit Instagram Ikon
  • Facebook